Ett sällskapsdjur med gamla anor, kaninutställningar hålls ganska ofta runt om i vårt land. På sådana brukar alla möjliga sorter kaniner visas, från de allra största till de minsta. Säkert inspireras många att skaffa sig en kanin dvärg- eller bondkanin efter besök på en sådan. Kaninen är också ett klassiskt sällskapsdjur. Men hur är det egentligen med kunskaperna om det och hur det sköts?

Det vanligaste sällskapsdjuret bredvid hunden och katten var länge kaninen. När våra farföräldrar och morföräldrar, och ännu äldre förfäder som barn "tjatade" efter ett keldjur var det i allmänhet en kanin det handlade om. Och den sorts kanin det gällde var vad vi idag skulle kalla "bondkanin".

Kaninens anor som sällskapsdjur sträcker sig så långt tillbaks som till 1600-talet. Då hade man kaniner först och främst för köttets skull. I andra hand som lekkamrat åt barnen. Dess betydelse som köttleverantör gjorde också att den avel som tidigt startade helt inriktade sig på att få fram stora, feta individer för grytan. Men också denna strävan gav en mängd olika raser runt om i världen.

Fantasiraser
Först på senare år har man börjat odla fram s k "dvärgkaniner" vars enda roll är att vara sällskapsdjur. Det finns numer en oerhört stor mängd raser med detta syfte. Ibland kallas de "fantasiraser". Är man nybörjare är just en dvärgkanin av någon tålig och vanlig ras lämplig att börja med. Lämpliga är också de engelska och holländska raserna, som är medelstora. De riktigt stora, t ex vädur och belgisk jätte, och de långhåriga, t ex angorakanin, rekommenderas inte nybörjaren, eftersom de kräver mer av sin skötare.

Bur eller låda
För dvärgkaninar - vilka är lämpligast att ha inomhus - finns utmärkta burar att köpa i zoo-affärerna. Man kan också göra en bur/låda själv av spånplatta. Måtten bör då, för en kanin, vara 75x60x60 cm. Man bör ha hönsnät över buren så kaninen inte rymmer. Det går också att ha hönsnät på ena långsidan så kaninen lätt kan titta ut. På burbottnen har man kutterspån och/eller hö och halm. Det går också att använda torvströ. En tidning allra underst underlättar mycket vid städningen. Två gånger om dagen vill kaniner ha mat. Första gången ges t ex hvre, vetekli, pellets, hö m fl torrfoder. Vatten - rent och friskt - ska givetvis alltid finnas tillgängligt. Eftermiddagsmålet kan bestå av färska grönsaker - t ex morötter, vitkål, rovor, gurka, salladsblad, vanligt gräs, klöver, maskrosblad m m.

Inte våta blad
Man ska dock tänka på att inte ge sin kanin våta blad, eftersom den då kan dra på sig magbesvär. För den som vill är det ganska lätt att föda upp kaniner. Paret sätts samman t ex på våren i hanens bur en dag, två dagar, eller så lång tid det tar för att man ska vara säker på att en parning har ägt rum. När det är gjort får honan flytta till en större bur. Här bör hon få tillgång till en bra bolåda, gärna med en "hylla" dit hon kan "fly" undan hungriga ungar en stund. Hon vill också ha bra material att bädda med. Hö eller halm går bra. Till bäddandet använder hon dessutom hår från den egna pälsen. Efter ungefär 30 dagar kommer ungarna. För de stora arterna kan de vara upp till 10 st och för de mindre, ytterst sällan fler än sex, oftast betydligt färre.

Förtjusande syn
Beroende på ras tar det 8 - 14 dagar innan de öppnar ögonen. Det tar ganska lång tid, kanske tre veckor, innan ungarna lämnar boet och visar sig i dagsljus. Men när de väl kommer fram är åsynen av dem något av det mest förtjusande man kan tänka sig. Kaninungarna diar i ungefär tre veckor sedan de kommit fram. Tänk på att kaninhonan vill ha mycket mat under graviditeten och under den tid hon diar ungarna. Honan är könsmogen vid nio månaders ålder och hanen vid sex. Kaniner blir - rätt skötta och beroende på ras - 5 - 10 år gamla.

Kaninen är ett klassiskt sällskapsdjur. Vid sidan om hund och katt är nog just kaninen det äldsta sällskapsdjuret vi har. Barn har i alla tider lekt med och hållit kaniner, likaväl som de förekommit på gårdarna som rena nyttodjur.


På utställning.
Den trefärgade schecken är en av de mindre vanliga raserna. Det är sällan man ser så här fina kaniner i handeln. På utställningar är de däremot vanliga och det är också där, genom kontakt med uppfödare, man bäst kommer över dem.



Dvärgkaniner
Dvärgkaniner. Småkaniner finns det ganska gott om numera. Minst är de så kallade hermelinkaniner. De här små charmtrollen är av mer obestämbar ras.

Kaninfakta i korthet
 Här nedan följer en rad nyttiga och användbara fakta i punktform. Let upp den rubrik som täcker det du funderar över och läs vad där står.

Köpa kanin
Kaniner av olika storlekar finns i de flesta zoo-butiker. Men det är sällan de saluför renrasiga djur. Är man ute efter en kanin att ha enbart som sällskapsdjur brukar dock dessa kaniner vara minst lika trevliga som de renrasiga. Ett annat sätt att skaffa kanin är att ta kontakt med en kaninuppfödare (se adress i särskild faktaruta). Man kan då få köpa renrasiga djur och helt gratis få fina råd om djurets skötsel. Kaniner kan, liksom alla andra djur, bli stressade. Därför bör man undvika att skaffa kanin i samband med födelsedagar och julfirande. Familjen har då så mycket annat att tänka på och en liten kanin kanske hamnar i ett hörn där den skräms och stressas av levande ljus, prassel med papper och annat. Ge gärna barnen en kanin i födelsedagspresent eller julklapp, men låt överlämnandet av presenten ske några dagar före själva festen.

Detta behövs
Du behöver en hel del utrustning för att hålla kanin. Det räcker alltså inte med att bara skaffa djuret och en låda att hålla den i! Först och främst behövs en bra bur. Sådana, avsedda för inomhusbruk, finns det ett flertal modeller av i zoo-handeln. De flesta består av en låg plastlåda med en övedel av metalltråd. Viktigt att tänka på är att den håller rätt storlek. Plastlådan bör vara 70 cm lång, 40 - 50 cm bred och 10 - 20 cm hög. Totalt bör hela buren vara ca 40 cm hög. Förutsatt att kaninen får komma ut och springa av sig på golvet, så räcker den burstorleken för de flesta av de små och mellanstora raserna. Vidare behöver du första dagen en vattenflaska med pip, ett bra foderkärl av t ex keramik, en mineralsten, en förpackning bra hö och kutterspån eller kattsand för burens botten. Tänk också på att placera buren på ett lugnt, dragfritt ställe där den inte utstätts för direkt solljus. Det är bra att ha den på ett lågt bord eller en specialgjord liten sockel för att undvika golvdrag.

Detta är kaninen
Vildkaninen (Oryctolagus cuniculus), som finns bland annat i södra Sverige, har en kroppslängd av 35 - 50 cm, en svanslängd av 4 - 8 cm och väger från dryga ett kg till 2, 5 kg. I det vilda lever kaniner i kolonier och de bor i hålor och gångar i jorden. Det vetenskapliga namnet betyder "grävande hare" (grek: orukter = ett grävverktyg, lagos = hare). Kaninens ursprungliga område anses vara medelhavsområdets västra delar. Därifrån har de spridit sig över stora delar av Europa och i början av 1900-talet kom de till Skåne och Gotland. Idag är dess utbredning något större. De tamkaniner vi idag har anses härstamma från tre olika vildkaninarter, nämligen den ovan nämnda europeiska vildkaninen, den egyptiska och den japanska. Det är för övrigt svårt att tala om rätt antal arter bland kaninerna. Man har i gången tid nämligen planterat in kaniner på ensligt belägna öar, bland annat som matförråd åt långväga sjöfarare, och dessa djur har utvecklats helt i egen riktning och lär inte kunna para sig med fastlandskaniner. Måhända kommer de att föras till en egen art i framtiden? Enligt Nordisk Kaninstandard (1986) är bland annat följande raser godkända: Jätteraser: Belgisk jätte, tysk jättescheck och fransk vädur. Stora raser: Blå beveren, stora chinchilla, stora egern stora havana, stora silver, trönder, blå wiener, californian, engelsk vädur, hotot, new zealand red, new zealand white och vit wiener. Raser med avvikande hårstruktur: angora, fuchs, satin och rex. Medelstora raser: Bourgogne, vit lant, japaner, thyringer, white, svensk päls, alaska, belgisk hare, rhinsk scheck, sallander och lilla tysk vädur. Små raser: Beige, lilla chinchilla, deilenaar, lilla egern, marburger egern, perle egern, engelsk scheck, lilla havana, holländsk kanin, lux, orange, sachsengold, lilla silver, siameser, tan, lilla tysk scheck, zobel, örestad och rysk kanin. Dvärgraser: Dvärgvädur och hermelin. Bland alla dessa raser förekommer ett flertal olika färger, mönster och hårlag. Det finns kaniner med lång päls, med päls som liknar sammet och de kan vara enfärgade, prickiga och ha färgerna fördelade i olika fält. Jätteraserna kan väga från 5 - 10 kg. De stora raserna håller sig mellan 4 och 5 kg. De medelstora raserna ligger på 3 till drygt 4 kg. De små raserna väger från ca 3 till 3, 5 kg. Dvärgrasernas vikt ligger på 1 - 2 kg.

Släktskap
Kaninen är ett däggdjur som hör till en gnagarna mycket närbesläktad grupp, Lagomorpherna till vilka harar, kaniner, pipharar och amerikansk kanin hör. Lagomoph betyder översatt till svenska "harliknande". Typiska drag för den här gruppen är falsk idissling (se faktaruta om detta), dubbla framtänder i överkäken, de långa bakbenen, de långa öronen, den lilla svanstofsen och att de intar föda utan hjälp av frambenen.

Falsk idissling
Kaniner tar halvsmält föda från anus, tuggar det igen och sväljer. Det gör att födan passerar matsmältningsapparaten två gånger, vilket gör att den eljest svårsmälta gräs/grönsaksdieten bryts ned ordentligt. Det ger också ett tillskott av B-vitamin. Beteendet är helt normalt och mycket viktigt för kaninerna. Försök alltså inte hindra dem från att "tugga kulor". Kaninens riktiga avföring ser ut som små hårda kulor som det inte går att ta miste på. Den avföring som "idisslas" är avlång, blöt och njurformad.

Kaninens mat
Vilda kaniner är gräsätare. Det innebär att de tillbringar stor del av sin tid med att äta olika grässlag och andra örter. Detsamma gäller för våra tamkaniner: de äter grönfoder av olika slag. Fodret kan ges i olika form. Det kan ges som fint hö, färska grönsaker och torrfoder bestående av olika frön. Torrfodret kan också bestå av pellets. I zoo-handeln finns bra foderblandningar att köpa. Lämpligt grönfoder är morötter med blast, gurka, maskrosblad, klöver, fodermärgkål, kålrötter, äpple, päron, rå potatis och majskolv. Låt aldrig färska grönsaker ligga kvar i buren så länge att de börjar bli dåliga! Olämpligt är vitkål, eftersom det kan försätta kaninmagen i olag. Vill man ändå ge vitkål, ska det ske i små mängder. Det är viktigt att det alltid finns hö att tillgå för kaninen, då det är viktigt för matsmältningen. Hur stor fodergivan ska vara kan man pröva sig fram till med följande rekommendation som riktmärke: till en medelstor kanin kan ca 35 g pellets eller kaninblandning ges per dag. Detta ska kompletteras med obegränsad tillgång på hö. Dessutom bör ca 150 g grönt serveras varje dag. Torrfodret kan ges på förmiddagen och grönfodret på eftermiddagen. Höhäcken ska alltid vara fylld. Färskt vatten ska kaninen alltid ha tillgång till. En mineralsten (saltsten) hör också till kaninens näringskällor. Bra för tänderna och käkarnas motion är en kraftig gren som kaninen kan gnaga på.

Motionsbehov
Man behöver bara ha sett några vildkaniner skutta omkring på en äng för att inse att en tamkanin som ständigt tvingas vistas i en trång inomhusbur inte mår något vidare bra. Kaninen är inte byggd för ett sådant stillasittande liv. Det innebär att om man inte har en så stor bur att den kan tillgodose kaninens rörelsebehov, så måste man ge kaninen motion på annat sätt. Det enklaste är att helt enkelt låta kaninen komma ut på golvet en stund varje dag där den får motionera. Tänk bara på att ta undan alla el-sladdar som kaninen kan bita i och ha kaninen under ständig uppsikt då den är ute. Det finns mycket utöver de nämnda el-sladdarna i ett hem som är farligt för en liten kanin, exempelvis dörrar som öppnas och stängs, stora människors fötter, hundar, katter... Andra sätt att motionera kaninen är att lära den gå i en liten katt/hundsele. Då kan den följa med ut på kortare promenader. Det allra bästa är dock att bygga en liten rastbur utan botten som kan placeras på en gräsmatta, eller - om man har plats - att bygga en liten rastgåd (se särskilt avsnitt längre fram i boken).

Rumsren kanin
Med tålamod och tur går det att få de flesta kaniner rumsrena. Kaninen är av naturen ett mycket renligt djur som lämnar sin spillning på en särskild plats. Det är detta beteende vi utnyttjar då vi gör den rumsren. När kaninen släpps ut ur buren på sin motionsrunda bör man börja med att sätta den i sin toalettlåda. Det kan upprepas vid ett par tillfällen och med lite tur, gör den ifrån sig där. Forsätt så och snart är kaninen rumsren.

Klor och tänder
På en vildkanin slits klorna ned naturligt genom att den gräver och springer. Tamkaninerna blir aldrig aktiva på samma sätt och därför växer klorna ut till en längd som besvärar djuret. De måste alltså klippas med jämna mellanrum. Det görs med en bra klotång av den typ som används till hundar. Se bara upp så inte den blodfyllda pulpan i klon skadas (se teckning). Den är lätt att se på kaniner med ljusa klor. Har kaninen mörka klor bör man vara försiktig och hellre klippa för lite än för mycket. Skulle olyckan ändå vara framme kan blodflödet stoppas med en klick vaselin. Kaninens tänder växer ständigt. Normalt är det inget problem eftersom de nöts ned av det foder den äter och de grenar den får att gnaga på. Men ibland händer det ändå att tänderna blir för långa och måste rättas till av en veterinär. Man bör alltså med jämna mellanrum kontrollera sin kanins tänder.

Kaninens sjukdomar
Det bästa sättet att hålla en kanin frisk är att ge den god skötsel, omväxlande foder, ren bur och lämplig motion. Då slipper man inte minst sådana krämpor som har med övervikt att göra. Om en kanin är sjuk brukar den sitta ihopkrupen i ett hörn av buren. Ögonen är matta och aptiten närmast obefintlig. Diarré - är en vanlig dödsorsak hos kaniner och kan uppkomma genom att man alltför snabbt byter foder, eller ger foder som är dåligt. Diarré kan också uppkomma i samband med förkylning. Det är lätt att se om kaninen fått diarré då spillningen är lös och illaluktande. Man kan råda bot genom att göra ren buren ordentligt och ständigt hålla den ren, samt att inte ge något färskfoder. En diet på hö och lite skorpor är lämplig. Snuva - kan kaniner, liksom människor drabbas av. Det handlar om luftvägsinfektioner som smittar och kan utvecklas till lunginflammation. Nosen rinner och kaninen nyser. Om kaninen har snuva måste buren hållas torr och den måste placeras absolut dragfritt i vanlig rumstemperatur. Trumsjuka - uppstår vid fealaktig utfodring. Det kan exempelvis komma sig av dåligt och gasbildande grönfoder. Man känner igen sjukdomen på att kaninens kropp verkar uppsvälld och hård. Sjukdomen kan vara dödlig. Behandlingen kan inledas med att djuret inte får någon mat under en dag. Vatten måste dock alltid finnas. Kumminte och koltabletter kan också ges några gånger per dag, en knapp matsked per gång. Koltabletten kan krossas och ges med teet. Försök också att få kaninen att röra på sig, det kan få gaserna att lämna kroppen den naturliga vägen. Myxomatos - är en fruktad sjukdom som bland vilda kaniner kan slå ut hela bestånd och därför också kallas kaninpest. Sprids med blodsugande insekter som myggor, flugor och kaninloppor. Man tror också att det var som rinner ur de sår sjukdomen ger upphov till kan smitta, vilket gör att smittan kan föras vidare genom beröring. Sjukdomen känner man igen på att ögonen rinner och att huvudet sväller upp. Det bildas svulnader som brister varvid var rinner ut. Något bot mot myxomatos finns inte. OBS - låt inte kaninen går med sina sjukdomssymptom i mer än någon dag! Kontakta veterinär om djuret inte blir bättre, eller om du är det minsta osäker.

Parasiter
Kaniner kan dras med ett antal parasiter. De kan bland annat bära omkring på loppor, löss och kvalster. Handlar det om dessa verkar kaninen irriterad och kliar sig ofta. Kvalster kan sätta sig i öronen och kallas då skabb. Men det yttrar sig på samma sätt som med loppor och löss, d v s att kaninen kliar sig. Veterinär kan tipsa om och skriva ut recept på lämpligt behandlingsmedel. Genom att ständigt hålla rent och snyggt åt sin kanin förebygger man angrepp av parasiter.

En frisk kanin
Du kan ganska lätt se om din kanin är frisk. Varje dag kan du kontrollera om nosen är torr, ögonen klara och inte rinnande, analöppningen ren och utan sår, att andningen är jämn och rytmisk, att öronen är rena och utan skorpor, att rörelserna är riktiga och att kaninen i övrigt är pigg och vaken. Kontrollera då och då också klornas längd. Klipp dem om de är för långa. Vidare ska pälsen vara slät och glänsande. Huden ska vara jämn och slät, utan skorpor och sår.

Kroppsspråket
Kaninerna "pratar" med varandra mest genom kroppsspråket, d v s genom signaler av olika slag som alla kaniner kan tolka. Här nedan följer några av de vanligaste "orden" i det språket. Först kan dock konstateras att kaniner är tystlåtna djur. Visserligen har de en liten uppsättning ljud, men de spelar mindre roll när kaninerna meddelar sig med varandra. Istället är det luktsinnet som jämte kroppssignalerna är viktigast. Den som lätt vill bedöma en kanins hälsotillstånd kan lita till djurets kroppsspråk. Om kaninen sitter med fällda öron i ett hörn och trycker, ger ett håglöst intryck och har tovig, ojämn päls står det inte rätt till. Om den dessutom städigt kliar sig, har ojämn och hastig andning så är djuret sjukt och bör få komma till veterinär. Den friska kaninen har ett helt annat kroppsspråk. Det är vitalt och sunt, vare sig det handlar om aggressivitet eller något annat. En kanin som rest sig på bakbenen spanar. Den ser sig nyfiket omkring. Den vilda kaninen spanar av ett fält, den närmaste omgivningen etc för att kunna se eventuella fiender. Tamkaninen spanar måhända efter sin ägare? En kanin som lägger sig ned och riktigt vältrar sig i bottenmaterialet, visar helt enkelt att den mår bra. Om den ligger på sidan, med utsträckta ben och blundar, handlar det om en kanin som tar igen sig. Låt den vara, för då vill den sova. När kaninen skuttar omkring i lägenheten - för det får den väl göra emellanåt? - och stryker hakan mot olika förmål, markerar den revir. Därunder på hakan har kaniner en körtel som avsöndrar ett sekret som doftar. Men doften kan bara kaninerna känna. Om kaninen ligger ihopkurad och med fällda öron, vilar den och bör få vara ifred. En lätt stöt med nosen förkunnar att kaninen söker kontakt och en hård, brysk stöt säger att den vill vara ifred. Ligger kaninen som en ''boll'' i buren och tuggar bör den också få vara ifred, för då har den hittat något gott som den vill äta. Slickar kaninen ägarens, eller för all del någon annans hand, eller en kaninkompis, visar den tacksamhet och tillgivenhet. En kanin som vill ha uppmärksamhet är upphetsad, ger ett nyfiket intryck, håller svansen upprätt och huvudet framsträckt. Har den samma ställning, men dessutom öronen lagda mot kroppen, betyder det att ett angrepp kan komma och då gäller det att se upp! Kaniner kan bitas riktigt otäckt om de blir skrämda och aggressiva. Kaniner som blivit rädda, eller som hotar, eller som vill varna för en fara trummar ihärdigt med bakbenen. Den som hört detta trummande inser att det är en effektiv signal. En kanin som trycker sig mot underlaget med fällda öron är skrämd. Den har intagit skyddsställning, kanske p g a en moped eller MC som varvat ur strax utanför. Detta beteende följs ofta av flykt. Är man utomhus gäller det alltså att se upp, så kaninen inte försvinner.

Kaninens ljud
Kaninerna är tystlåtna djur, men likväl förekommer en del låga och röstyttringar, och någon hög. Ungar som är hungriga och/eller rädda kan pipa svagt. Hanar som är i parningsstämning kan brumma. Tandgnissel kan förekomma som en yttring av både obehag och välbehag. Är det kombinerat med stel kroppshållning och en skrämd blick, kan kaninen ha ont någonstans. Förekommer däremot gnisslandet då kaninen är lugn och avslappnad, mår den bara fint. En ilsken kanin kan ge ifrån sig väsanden och/eller korta, knorrande ljud. Om en kanin är i stor fara, till exempel vid angrepp av en katt eller en räv, eller vid andra livshotande situationer, kan den ge ifrån sig ett högt, gällt ångestskri.

Sällskap
Vuxna vildkaniner har inbördes en stark rangordning och ett invecklat socialt liv, men trots det "flyter ungarna ovanpå", så att säga. De kan unna sig att "missförstå" några av orden i kroppsspråket. Ungar och icke könsmogna kaniner behandlas vänligt av de vuxna kaninerna, och kan alltså kosta på sig sig en hel del "snedsprång". Detsamma gäller förstås tamkaninerna. Detta beteende kan utnyttjas då man vill skaffa sin kanin sällskap, men drar sig för att köpa ytterligare en kanin. Lösningen på ett sådant problem kan vara att skaffa ett marsvin som sällskap åt kaninen. Ofta behandlas då marsvinet som en unge av den större kaninen. Nästan alltid går det bra att ha dessa arter tillsammans och ofta utspelas rent rörande scener mellan dem.

Allergi
Var mycket noga med att ta reda på om du eller någon i familjen har anlag för allergi i n n a n du skaffar en kanin. Tänk också på andra människor, dina kompisar till exempel, när du har med dig kaninen på andra ställen. Skydda pälsdjursallergikerna!

Utställningar
I Sverige arrangeras av de olika föreningarna inom Sveriges Kaninavelsföreningars Riksförbund omkring 125 utställningar varje år och vid dessa visas totalt mer än 20 000 djur. Säkert hålls också någon utställning i närheten av din ort! Vid utställningen sker bedömningen i sex klasser, nämligen exteriörklass vuxna (A) minimum 6 månader, exteriörklass, ungdjur (B) 4 till 6-8 mån (oregistrerade djur), klassbedömning av ungdjur (C) 2-4 månader, avkastningsbedömning (D) hona med ungar 5-8 veckor, familjegrupp (E) och produkter (F). Samtliga klasser utom C och F bedöms efter en 100-poängsskala där domaren tar hänsyn till vikt, typ, kroppsform, pälsens täthet, pälsens kvalitet, färg och teckning och kondition och vård. En mycket bra poängsumma är 95, medan 100 aldrig delas ut. Det högsta som delats ut i Sverige är 96 poäng. När det gäller klasserna C och F görs ingen poängbedömning, istället tas hänsyn till det samlade intrycket och de bedömda djuren eller produkterna placeras i första, andra eller tredje klass. Produkterna är slaktade kaniner, råa och torkade skinn, beredda skinn, kaninrätter, färdiga pälsvaror och angoravaror (garn).

Kaninföreningar
Sveriges Kaninavelsföreningars Riksförbund, Box 177, 293 23 Olofström är paraplyorganisationen för landets kaninklubbar. Genom att kontakta den går det att få adress till närmaste kaninklubb (tel: 0454/999 73). Medlemmarna i riksförbundet och till de anslutna klubbarna, sysslar med renrasiga kaniner. Djuren har stamtavla. Genom att ta kontakt med en kaninklubb får man veta hur det går till att få sina djur stambokförda.

Inomhusburen
De flesta av de i zoo-handeln förekommande burarna duger bra åt en liten kanin. Men det förutsätter att kaninen får komma ut på golvet och röra sig då och då. Buren bör dock bestå av en låg plastlåda, ca 10 - 20 cm hög, och en överdel av metalltråd. Höjden bör vara ca 40 cm, längden ca 70 cm och bredden 40-50 cm. Det finns också nästan helt täckta "burar", men de kan inte rekommenderas eftersom luften i en sådan lätt blir dålig. Tänk på att ju högre plastlådan är desto mindre av bottenmaterialet kommer ut på golvet då kaninen/kaninerna gör sina små skutt eller andra hastiga rörelser.

Utomhusburen
En bra bur för utomhusbruk kan man lätt bygga själv. Beväpna dig med spik, hammare, trälim, lämpligt material, tålamod, fantasi och ett gott humör, så har du snart en bra bur. För två små kaniner bör buren vara 150 cm lång, 60 hög och 60 djup. En bodel, helt täckt, kan föslagsvis vara 60 x 60 x 40 cm och dessutom vara försedd med en hylla dit honan kan krypa upp och vila från ungarna. Vi gjorde vår en halv meter längre eftersom vi ville ge kaninerna lite mer plats. Vi tänkte förstås också på ungarna, som vi ville att det också skulle bli. I en välbyggd bur kan kaninerna, förutsatt att de står skyddat mot vinden t ex vid ett hus eller vid ett tätt buskage, vistas utomhus året runt. De måste dock ha extra mycket halm och hö i sitt bo. I övrigt utvecklar de en särskild vinterpäls som skyddar den mot kyla.

Rastningsburen
En enkel rastningsbur utan botten är praktiskt och bra att ha. Den kan flyttas på gräsmattan alltefter som kaninerna äter upp gräset. Ena änden av en sådan bur bör vara täckt så att kaninerna kan springa undan om de vil det.

Inhägnaden
En liten inhägnad är mycket bra att ha när man har kaniner. Bättre motion än den kaninerna får i sin relativa frihet i inhägnaden kan de knappast få. Med lämpligt regelvirke, hönsnät, stolpar, trädgårdsplattor, spik, muttrar och bultar, betongplintar, lite fantasi och tålamod bygger den händige en inhägnad som passar den egna trädgården. Det kan vara god idé att ta till storleken så att också kaninernas bur bekvämt får plats i inhägnaden. Några enkla leksaker kan kaninerna också ha i sitt hägn, exempelvis en kraftig gren eller ett betongrör.

Kaninuppfödning
För cirka 2 000 år sedan började människorna att hålla kaniner i fångenskap. Det var alltså då som kaninen började sin utveckling mot att bli ett domesticerat djur (= tamform av ett vilt djur). Senare började munkar hålla kaniner i burar och hägn för att få tillgång till kött. De var de första kaninuppfödarna. Förr var den vanligaste anledning till att människor födde upp kaniner att få just kött. Men man ville också ha kaninens skinn att göra bl a kläder av. Senare uppfödning syftar till att få ull (angorakaniner) för tillverkning av garn.Idag håller de flesta uppfödarna på med sin hobby för att få djur att ställa ut och tävla med. Många säljer också kaniner enbart som keldjur. Att det finns så många s k fantasiraser idag hänger samman med det senare.

Kaninens liv i korthet
Kaninhonan bär sina ungar 28-34 dagar innan de föds och storleken på kullen kan, beroende på rasens storlek, vara på 3- 10 ungar, i sällsynta fall till och med större. Ungarna väger när de föds 30-70 g och de öppnar ögonen efter 7-9 dagar. Pälsen får de vid 3 veckors ålder. De är helt avvanda vid 6-8 veckor och väger då, beroende på ras, 300-800 g. Pubeterten når kaniner efter ungefär 3-4 månader, de mindre raserna mognar fortare. Vuxna kaniner väger från 1 till 10 kg (hermelinkanin och belgisk jätte). Små kaniner bör vara minst 6 månader gamla innan de sätts i avel, medan stora raser bör vara 9-10 månader. De ska också vara i bästa kondition då de sätts i avel. Vid ca 3 månaders ålder bör han- och honungar skiljas från varandra och efter ytterligare ca 14 dagar bör hanarna skiljas och sättas i separata burar. Kaniner bör tas ur avel när de är 4 år (hanarna) och 3 år (honorna). Många erfarna kaninuppfödare tar dock ungar på sina kaniner så länge de är friska och krya, även när de är äldre än ovan angivet. Kaniner som har det bra och sköts på rätt sätt når normalt en livsläng på upp till 8 år. En del kaniner kan dock bli betydligt äldre.

Honan till hanen
Om du ska sätta dina kaniner i avel ska du tänka på att alltid sätta in honan till hanen i dennes bur, inte tvärtom. Det beror på att hanen känner sig säker i sin egen bur. Den är hans revir och det är naturligt för honom att para sig i det egna reviret. Sätter man in hanen till honan kan han bli förvirrad av alla obekanta dofter och istället för att para sig, kan han börja märka upp reviret, eller rentav ge sig på honan.

Könsskillnader
Genom att trycka på buken strax ovanför könsorganet på sin kanin kan man könsbestämma den. Hanens könsorgan framträder vid ett lätt tryck. När man gör det är det enklast att lägga kaninen på rygg i sitt knä. Tryck inte för hårt!

Hyra kanin
Den som av olika skäl är osäker på sitt eventuella djurhållande, det kan bero på misstanke om allergi, om intresset verkligen håller i sig o s v, kan utnyttja en möjlighet som många uppfödare i landet erbjuder, nämligen att hyra kanin. Genom att kontakta Sveriges Kaninavelsföreningars Riksförbund (se faktaruta med adress) kan man få kontakt med närmaste kaninuppfödare och fråga denne om möjligheten att hyra ut en kanin. Det kostar inte mycket i hyresavgift. Avtalet är konstruerat så att kaninen får hyras hur länge som helst. Den kan rentav behållas utan att några extra kostnader tillkommer. Skulle man däremot behöva återlämna djuret betalas 30 kr tillbaka.

Om kaninen dör
De flesta kaniner lever, förutsatt att de får god vård, normalt i 6-8 år. Men ibland kan livslängden bli väsentligt kortare utan att det behöver bero på vanskötsel. Kaninen kan bli sjuk och dö. Den kan förolyckas, eller skadas så illa av en katt eller hund att den aldrig kan bli bra igen. Sådant är för det mesta sorgligt, givetvis. Men det är något man måste räkna med och förbereda sig på redan när kaninen skaffas. Ibland kan situationen kräva att kaninen måste avlivas. Bästa sättet är att kontakta en veterinär som med hjälp av injektioner avlivar kaninen på ett värdigt och smärtfritt sätt. Telefonnummer till veterinärer finns i telefonkatalogens yrkesregister. Dra er aldrig för att ringa! Låt inte kaninen lida i onödan!